Ett litet krig

I namnet av kärlek, lämna mig, nu

Hjärtat hugger och kroppen vrider sig

Älskade, släpp inte taget nu

Du menar verkligen allvar

Och jag försöker behärska mig

men tårarna armbågar sig fram

Allt gick så fort, ingenting kvar 

 

Här är natten, som vi väntat på så länge

så vacker, så tyst, alldeles stjärnklar

Älskade, jag hatar mig själv 

för min vansinniga tilltro på kärleken

Och önskar att någon, vem som helst

kryper inunder täcket, och sorgerna bär

Så släck ned solen, innan stjärnor föds, kom här

 

Jag kan inte hjälpa

att ditt hår i mina händer, din hud under mina läppar

överröstar mitt förnuft ibland 

När jag dragit mig tillbaka från politiken och slutat skriva poesi, då ska jag starta upp ett hemligt medborgargarde. I allsköns väder och oväder ska vi axla våra bössor och gevär och ge oss ut.

Nu har det sannerligen gått för långt.

Våga blicka ut!

Det är ett myller utav höst och mörker. Det ohyggliga ovädret slår hårt mot våra fönsterrutor. Snöblandat regn sätter dagordningen ur spel. Inte en själ vågar sig ut. Och hela tiden, under hela middagen, hörs ett dovt åskande, från dagens början till kvällens slut.

När jag dragit mig tillbaka, då ska jag kämpa ihop med mitt medborgargarde, var skund, var minut.

För en vinterfri värld.

Intressant?Borås.

Man vill höja volymen till max, så att högtalarna studsar.
Eller egentligen mycket, mycket mer än så.

Gör vad som helst, plantera en bomb, spräng en lekstuga, skjut en grizzlybjörn, vad som helst som dövar det våldsamma skrattet.

Allt är tillbaks där det en gång började.
Den avsevärt lilla skillnaden gentemot idag är att allt det som var nu är historia, och preskriberat. Man snackar inte om det förflutna. Det är en förgången samling med tidlösa sekvenser, bilder och ljud som man bara ger fan i att ge sig på. Och det finns inga men.

Ändå har det förflutna mage att dyka upp då och då och bita mig i arslet, lägga en snygg spottloska i nacken. Men när jag vänder mig om kan jag inte spotta tillbaka.

Det förflutna är ju odödligt, nästan heligt, idiotiskt att ifrågasätta.

Då kommer hånskrattet, och jag kan bara stå där och göra ingenting. Jag känner hur jag grips med i gamla tankar, mina krafter domnar bort och jag slukas upp av ett svart hål.

Snälla, säg mig varför man inte kan tricksa lite med det förflutna och ändra på samlingen tidlösa sekvenser, bilder och ljud?

Varför är naturvetenskapen så tråkig och begränsande?

Intressant?Borås.

Jag har inte träffat mer än två, allra högst tre personer, som resonerat ungefär som jag gör om livet. Och du är en av dem, så självfallet ska vi gå ut på promenad du och jag.

Med löften om oförstörd skymning, total tystnad och en fantastisk stjärnhimmel följer jag med ut. Jag riktigt längtar.

Ja, livet är sannerligen en orgie av förutfattade meningar, och upprepningar. Här har allting hänt före det har hänt. Men visst man blir uppriktigt trött på alla dessa människor, självutnämnda domare i domstolar som inte finns, med pekfingret till höger om vänster och dömer ut människorna de tröttnat på fastän de inte ens träffat dem.

Det finns gränser.

Jag är en sådan där, en självutnämnd domare, veta-bäst-typ. Du med. Och din bästa vän.

Men, vi kommer ifrån utgångspunkten – inledningen till det här inlägget. Jordelivet är repriser i huvudet. Vi är fast i detta virrvarr av dömanden, spottloskor och klyschiga försvarstal. Och hur mycket vi än vill eller försöker så kommer vi inte loss.

Kom och hälsa på mig om tusen år. Jag lovar, jag är mig lik.

Intressant?Borås.

Sveriges främsta singer-songwriter är enligt mig Lars Winnerbäck. Under sin tid som låtskrivare och artist har han producerat femton album och ett större antal singlar och demoplattor.

Han är pappa till många bevingade ord och tycks besitta en övernaturlig förmåga att med sina precisa och poetiska beskrivningar sätta ord på sådant som vi aldrig skulle klara av själva. Små och stora tankar och känslor i vardagen. På jobbet, på ensamma promenader mitt i natten, efter ett skilsmässodrama, på date med kittlande nervositet i magen.

Det finns inget tak. Här är ett utdrag från låten Faller: 

"När sommarn kommer flyr jag över haven
Där ingen vet, där ingen kommer in
Men sommarn dör och min rastlöshet är min
Om vintern står jag gömd längst in i baren
Och tiden går
Månad, år"

Jag vädjar till dig att fortsätta spela och sjunga lika bra, Lasse.

Intressant?Borås.

Jag hade inte direkt planerat att offentliggöra den här bloggen, men min förbannat pratglada tunga råkade nämna den vid namn* och genast blev flera personer väldigt, nästintill omänskligt, nyfikna. Och jag är inte den som är den, så här har ni Ett litet krig, en del av mina skrivelser.

Det här var nog tack och lov enda och sista gången jag behövde gå ut och kommentera något om själva bloggen. 

*Ja, det var väl inget snilledrag att ta upp "den hemliga bloggen" på bilddagboken precis.
 

Intressant?Borås.

Vi är två om en och samma kropp

Två hemlösa själar, som inte längre vill leva dubbelt

Två själar är en för mycket att släpa på

Så kom med mig, hämta bilen

Fly med mig, vi kör av vägen

Kom så lyfter vi, högt över marken

Högt över molnen

I rymden kan inga följa mina spår

Rymden är högaktuell, allt som sker där är debut

Här har det redan hänt, innan det har hänt

Jordelivet är en orgie i förutfattade meningar

Livet är upprepningar, repriser i huvudet

Så kom med mig, hämta bilen

Fly med mig, vi kör av vägen

Kom så lyfter vi, högt över marken

Högt över molnen, och sirenerna på marken

Intressant?Borås.

Jag fyller år i november
då allvar och tystnad tar över

Stolar och bord, perronger och väntsalar
allting höljs i mörker och kyla

Våra svenska hjärtan står öppna, det blåser kallt

Min dam, min älskade dam, hur blev jag din herre?

Jag minns det knappt.

Du svarar: Ja älskling, visst är natten svart

Och kroppen blev alldeles matt

Vi sluter våra ögon, vi somnar in

Det är söndag

Och vi föds om igen, till något nytt

Mörker blir ljus, natt blir dag

Ibland vill jag fly
bort från allvaret, samvetet

Lämna allting bakom sig

Lämna Stockholm, inta Prag

Jag vill vara en målsökande bomb,

slå ned någonstans

Och stå på dig, älskling

Snart överger vi den här världen,

vi väntar bara på exakt rätt klockslag

Bomberna faller snart 

 

Intressant?Borås.

Vi ringer varandra ibland, du och jag.

Tackar för senast, och så.

Och ja, det blev verkligen fel sist vi sågs.

Och jag menade ingenting med det som hände tidigare på kvällen, bara så du vet, så att du inte börjar bygga på någonting nytt, någonting stort.

Det var ju bara en enkel, snabb kyss i regnet, varken mindre, varken mer.

Världens enklaste grej.

Sluta ställa konstiga frågor. 

Natten var så skön, natten var så tyst.

Och du var ju inte lite kalas, ganska så tidigt också.

Men mellan dig och mig, det är vad jag gillar med dig.

Att du jämt är så full.

Och att du vågar lägga dig på min axel och gråta ut som du gör ibland, jag tar gärna emot dig när du faller.

Mina armar bär upp vilket vrak som helst, hur stort som helst.

Och du får hemskt gärna snora lite på mig, också.

Det är inte just känslan av närhet med vem som helst som får mig att säga så, utan känslan av närhet med just dig.

Hör du på? Sover du? 

Inte? Bra, underbart.

Vet du? Jag sover så konstigt nu för tiden.

Om man kan kalla ingenting för någonting.

Vet du?

Du är en synd.

Och den vackraste personen jag träffat någonsin.

Jag älskar dig så, hur kan man vara så älskvärd?

Men det här är helt fel plats.

Och helt fel tillfälle.

Okej då, luta dig hitåt, bara en kyss till.

Och en till.

Jag älskar dig så.

Jag älskar dig så. 

 

Intressant?Borås.

Jag hade en dröm, en längtan efter en kärlek så öm.

Min farsa säger åt mig att titta henne djupt i ögonen, blinka och le lite tjusigt, blotta smilgroparna. Men han förstår ingenting.

Han förstör allting. 

De gamla dinosaurierna är som blinda hönor.

Hennes ögon säger inte mer om henne än hur hon ser ut. I vissa fall också hur hennes ögon ser ut när hon gråter om hon gråter, annars är alltihop, hennes kryptonitfärgade ögon, en enda gigantisk mur bakom vilken det kan dölja sig både rädsla och hopplöshet, eller kärlek som gnistrar magiskt.

Men en snöbolls chans i helvetet att hon förstår min poesi, att hon någonsin blir min, sade jag och stängde in mig i mitt snäckskal.

Plötsligt blev det varmt, sen blev det kallt.
Jag vet inte hur det gick till. Du vände dig om och såg mig, mina knän skälvde, min bröstkorg hävdes i korta andetag och huden knottrades. En ny värld gjorde slut på den gamla, jag äntrade scenen utan minsta fysiska ansträngning och klev in. In i en ny värld. Möjlighetens värld. Som en värld hur stor som helst.

Och jag drömde mig bort. I drömmen dansade du och jag tätt intill varandra, din varma hud mot min. Vi drog fram längs avenyn med ett dovt ljud från en splirrans ny Mitsubishi, sex cylindrar, blodröda vingar.

Och det fanns inga rödljus.

Intressant?Borås.

Jag tittar in i dina ögon. De tindrar magiskt, ett vackert vemod i all sin anspråkslöshet.

Jag ser en orkan, den reser sig högt över träden, högt över de våta, vita fjällen. Den är otäckt snabb och plöjer fram som ett vilddjur på uppåttjack genom den mörka natten.

Stormen kom tillslut. 

Och vi är chanslösa. Vi är bara barn.

Inte helt oväntat slår blixten ned mitt bland det villatäta området i norrort. Det hörs ett öronbedövande dån, ekar ända in i trapphuset.

Idag är dagen då allt ska slå om, säger de på radio. Jag ser vinterlandskapet utanför mitt fönster. Det skiftar från gult till blåa sirener, för att tillslut övergå i alla regnbågens färger. Och med en djävulens suck smulas hustaken samman och blir till papperstunna flisor.

Förstör min värld bara, jag överlever ändå.

Flisor av det som en gång var små brandröda radhus i trä närmar sig våra fötter, försöker säga något, men vi stänger dörren och försöker somna om och glömma alltihop.

Men jag somnar aldrig om, hur jag än försöker.

Istället står jag och spottar kärnhus ned mot poolen, blickar ut över staden från min balkong, tänker att det här måste vara en dröm, så jag går för att hämta en flaska vinbärslikör och två stora glas. Du sover fortfarande. Ett glas för mig och ett för dig, du och jag döden.

Du sover med ena ögat öppet.

Och jag ringlar försiktigt ned giftet i bägaren, början på ett skönt missbruk.

Jag sveper hämningslöst ned några snabba första klunkar, påbörjar genast ett andra glas, nittioåttaprocentig alkohol och stickande söt vinbärssaft. Jag älskar livet, säger jag samtidigt som jag rapar. Alla vet att det går att göra fantastiska saker med smörjan dem säljer nere på plattan.

Och jag självklart hamnar jag snart i ett chocktillstånd, börjar desperat kippa efter andan. Men det går över snart, det händer ibland. Till det stora hela går allt enligt planerna, jag är helgen evigt tacksam. Spriten skär mot strupen, som naglarna mot glas, och jag känner att jag är mig själv närmare nu än jag någonsin varit förut.

Om det här är livets slut, om det här är allt jag hinner med, då vill jag bli full igen.

Ge mig skiten, smäll det rakt i ansiktet på mig, jag klarar av vad som helst nu. 

Låt mig höra sanningen.

Intressant?Borås.

Lilla raring, systemet stängde för två timmar sedan, vad i helvete gör du plaskandes i viskan härintill Grand? Upp med dig, och ta med dig din sjabbiga rock och hatt! 

Din värld har just övergivit dig. 

Långsamt, långsamt kommer känslan av vanmakt.

Och när den träffar dig vill du lägga dig ned igen för att aldrig mer resa dig.

Du går omkring tre dagar och tre nätter och känner ett instinktivt hat gentemot allt och alla, det har varit minst tio minusgrader den senaste tiden.

Skinnet du håller upp är urblekt, härdat och fingrarna dina blåa av köld.

Det går några år, det blir fler än vi räknade med från början. Repriserna av ett typiskt tonårsliv med mycket motgångar, fylla och bråk spelas upp i ditt huvud, om och om igen.

En dag tar du bilen och kör in mot förorten, till samma gamla tobak & livs som alltid, det ligger några kilometer utanför den stora stan. Du börjar desperat vifta med dina sedlar och visslar högljutt. Tillslut dyker den vanliga upp, överräcker en ICA-kasse med klirrande flaskor åt dig och du beter dig som en utsvulten hyena. Du gräver runt i påsen, ser till att ingenting blivit glömt, ler tacksamt och önskar en trevlig helg. Vilket underbart ljud, du känner dig som hemma igen.

Du hoppas och hoppas på något stort. 

Och du får ditt efterlängtade rus, men det varar inte alls länge.

Redan nu känner du magont igen, magen känns alldeles genomborrad av blykulor.

Och du förstår, att allting är precis som förut.

Du har vetat det hela tiden, att det aldrig skulle vara särskilt länge.

Du lägger en kraftfull spotloska i glaset, svär över dig själv.

Och över att ingen lägger märke till dig, att du är utbränd, dina svarta ringar under ögonen eller förstår sig på ditt språk som bantats ned till att numera bara innefatta ord som alkohol, folköl och "en till tack" på tjugosju olika språk.

Vad är ni för människokännare, säger du och lägger på luren.

Kastar in handduken.

Slår på teven.

Spelar upp nya repriser, knäpper ännu en öl. 

Intressant?Borås.

Ikväll spelar ingenting någon roll. Livet blev ett fiasko och du är på väg hemåt i taxi, inga pengar, inget flyt någonstans.

Nu kan det gå som det går, en gång i en framtid kommer du att skratta åt det här. Nu är du bara rädd. Du vet att kriget är förlorat, så du väljer att kapitulera förrän nederlaget blir officiellt.

Smart drag. 

Men, om det ändå vore så enkelt.

För, ikväll kan du omöjligen fly, du kan varken stå eller krypa från vad du vet annars kommer krypandes till dig.
Du känner paniken rusa längs med ryggraden, etsa sig fast mot knotorna. Och du skiter i om hela världen ser dig falla i gråt, du inser din roll i det här spelet. Du står felaktigt placerad i fängelserutan på monopolbrickan och kommer inte loss.
Men du står där likväl.

Spriten introducerade sig för dig för fyra år sedan. Du hade just skiljt dig från såpastjärnans son och behövde närhet, än fysisk, än psykisk beröring. Spriten kom alldeles lägligt, den knackade på som en beställd hora på ytterdörren, du tog vänligt emot och ni inledde ett långvarit förhållande, flera kvällar i rad, även vardagar. 

Du var fullständigt fast och fångad.

Trodde du själv att det skulle stanna vid ett banalt one-night-stand med något så fruktat och skickligt förförande som spriten?

Och trodde du någonsin att du hade någon som helst kontroll?

Du alltså gick på den lätta.

Men då får du minsann stå ditt kast, och våga aldrig skylla ifrån dig igen.

Ikväll ser spriten sin chans, ikväll har du din livs match.

Du är svag, och med bakfyllesyndromet i åtanke totalt oförmögen att göra motstånd, det är bara att lägga sig ned på sängen, fälla ut armarna och stirra upp mot himlen.

Du är mycket närmare slutet på den här resan än du tror, håll i dig hårt.

Så, du kastar dig över spriten, betraktar ditt drickande som en hjälpande hand från ovan och går till sängs med flaskan under armen, stupfull och odräglig, lätt illamående.

Men du är på någon annan ort och känner ingenting, varken skuld eller skam. 

Det blir som en slags lättnad när allt kommer omkring. Du slipper till och med att tänka själv när du har drickandet. Du slipper tänka på ångest, konfrontera rastlösheten eller oroa dig över obesvarad kärlek. Spriten talar om för dig att du är värdefull och älskar dig, hur ful du än är, hur mycket du än misslyckats med livet.

Och ikväll ser du sagolikt vacker ut.

Du ser till och med stabil ut. Men inuti, bakom dina vackra ögon – svarta ögons glöd – ramlar du omkring och välter bord och kastar stolar omkring dig.

Jag vet att det är spritens fel, alltihop.

Spriten nöjer sig aldrig förrän du ligger ned.

Så säg någonting nu.

Gör någonting, vad som helst.

Intressant?Borås.

Jag fick besök på Tant Grön av en tjej som precis som jag satt alldeles ensam, och eftersom vi tröttnat lite smått på att sitta i varsitt hörn så flyttade vi ihop och började prata.  

Hon var inte bara vida berömd, utan världsberömd för sina imponerande kroppskrafter och sin kraftfulla predikan, sitt sätt att alltid stå på sig mot motgångar och motvindar.

Hon var fruktad en gång i tiden, vass inom politiken men också åtrodd på scenen för sina teaterambitioner, känd som den nakna ängeln på kvällens lokala nattklubbar.